Vi i villa

Du ser ut som du mår och du mår inte bra.

Långsamt börjar du sortera tankar, reda ut vad du har ställt till med, tänka igenom vad du riskerar.

Hon kommer att lämna dig.

Nej, hon kastar ut dig.

Du får flytta runt som en tonåring och slutligen nöja [...]
Visa längre beskrivning

Du ser ut som du mår och du mår inte bra.

Långsamt börjar du sortera tankar, reda ut vad du har ställt till med, tänka igenom vad du riskerar.

Hon kommer att lämna dig.

Nej, hon kastar ut dig.

Du får flytta runt som en tonåring och slutligen nöja dig med en tvåa i miljonprojekt. Karriären följer av naturliga skäl samma nedåtgående spiral och snart sitter du med din dotter på avfarts-McDonald?s varannan helg.

Anders bor i villa med fru och dotter. Han har en älskarinna och spelar innebandy. Allting borde vara bra. Hans Koppel heter egentligen något annat. Han mår bättre än sin huvudperson.

Ett ögonblick, Hans Koppel, författare till Vi i villa:

Din bokVi i villa ger en ruskig bild av statushets och inredningshysteri. Är det verkligen så illa?

- Ja, fast det kommer en rekyl snart. De senaste årens dumheter måste få ett slut. Men villalivet är bara bakgrund. Boken handlar i första hand om en medelålders man som tappar greppet- Falling down, viktväktarversionen.

Varför skrev du den?

- Jag har bott i villa och får ångest bara jag tänker på den tiden. Den sociala strukturen i villaförorten är densamma som på skolgården eller arbetsplatsen. Och hur gärna man än vill kan man inte ställa sig utanför.

Varför ska man läsa boken?

- Den är kul, det är rätt ovanligt.

Varför ger du ut boken under pseudonym?

- Jag vill inte att min omgivning ska läsa in en massa i det jag skrivit. Det är oftast fel personer som tar illa vid sig, och jag vill ha glada människor omkring mig.

Skäms du för den?

- Jag skäms över allt jag skriver. Och är samtidigt löjligt stolt. Just nu inbillar jag mig att boken är bra.

Är den självbiografisk?

- Nej.

Inte ett dugg?

- Förmodligen mer än jag vill medge, men mindre än läsaren inbillar sig. Man kan säga att den är avlyssnad.

Stilen är knapphändig, det är nästan uteslutande dialog och det lilla som inte är det fungerar närmast som scenanvisningar.

- Jag gillar det avskalade. Två av svenska språkets fulaste ord är problematisera och gestalta. Jag vill skriva enkelt om svårt, inte tvärtom.

Slutligen, och återigen: Är inte pseudonym bara ett billigt sätt att få uppmärksamhet?

- Jo, förhoppningsvis. En annan bra grej är att man slipper sitta i morgonsoffa och svara på frågor som programledaren läser från en prompter.