Lou Reed-Intervjuer

Ena sidan av Lou Reed ville vara en gitarrhjälte, något han aldrig var. En annan sida ville vara litteratur och finkultur. Textmässigt var han också på samma nivå som Bob Dylan och Leonard Cohen (vilka han nog kände mindervärdeskomplex gentemot), fast mer stringent än Dylan. För att få de [...]
Visa längre beskrivning

Ena sidan av Lou Reed ville vara en gitarrhjälte, något han aldrig var. En annan sida ville vara litteratur och finkultur. Textmässigt var han också på samma nivå som Bob Dylan och Leonard Cohen (vilka han nog kände mindervärdeskomplex gentemot), fast mer stringent än Dylan. För att få den långa intervjun med honom för Svenska Dagbladet var villkoret att inte hamna på nöjessidorna utan på kultursidorna, och prata om hans fotobok Emotions in Action och alltså inte om musik. Lou Reed är känd för att se det som en sport att förolämpa journalister. Även legendariska journalister som Nick Kent och Lester Bangs, vars världar kretsade kring Lou Reed, fick utså spott och spe. Inför intervjun bestämde jag mig för att bara ta emot och ge honom kärlek. Det är rörande att läsa hur han först är otrevlig mot mig och sedan, när jag smickrar honom med att min granne inspirerats av boken och att stor konst är sådan som inspirerar andra, vänder han i attityd. Jag har gjort flera hundra intervjuer och vill nog påstå att jag aldrig smörat för något otrevligt intervjuoffer på det här sättet. Men för mig var Lou Reed speciell. Mamma spelade Velvet Underground för mig redan i femårsåldern. Lou Reed blev senare en dörröppnare för mig som fick mig intresserad av litteratur, att bilda band, att börja skriva, att skildra och leva gata. På gott och ont. Har man som tioåring suttit och analyserat texter som "Heroin" och "I?m Waiting for the Man" så är det klart att man så fort man blivit torr bakom öronen provar knark. Å andra sidan, utan Lou Reed hade jag inte känt så många transvestiter i New York och Stockholm.

Cyril HellmanStockholm, 29 oktober 2013