Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna

Idag är renskötseln motordriven och utförs med snöskoter, helikopter och fyrhjulingar. Det är förrädiskt lätt att dra slutsatsen att det är mekaniseringen som frambringat kvinnliga renskötare. Men renskötarkvinnor är som sagt inget nytt. Unga flickor och kvinnor yrkesarbetade i renskogen [...]
Visa längre beskrivning

Idag är renskötseln motordriven och utförs med snöskoter, helikopter och fyrhjulingar. Det är förrädiskt lätt att dra slutsatsen att det är mekaniseringen som frambringat kvinnliga renskötare. Men renskötarkvinnor är som sagt inget nytt. Unga flickor och kvinnor yrkesarbetade i renskogen även på rajdernas tid.

Jag hade själv ingen aning om detta när jag, för en bok som skulle handla om det gamla självhushållets mat i Lappland, började intervjua äldre samiska kvinnor och män om traditionell mat. Jag hade okritiskt anammat den gängse bilden av nomadliv, planschen där karlarna är ute med renarna och kvinnorna sitter i kåtan, möjligen mjölkande en ren i hage nära kåtaplatsen. Till min förvåning fick jag nu höra helt andra berättelser, av och om kvinnor som lärt sig till renskötare redan i tonåren, precis som pojkarna, och själva tränat sina renvallarhundar, den centrala arbetskamraten. Renvallarhunden finns kvar, men är inte lika viktig eller yrkesskicklig som före motoriseringen. Kunskapen om den har börjat blekna, liksom så mycket annat från rajdernas tid.

I den här boken berättar både män och kvinnor. Gamla karlar som varit i renskötseln har mycket att berätta inte bara om sina egna liv, utan även om kvinnliga släktingars arbete. Vi får veta hur vardagen såg ut för deras mödrar och systrar och hur de skötte barn och familj under villkor som gällt i tusentals år.

Lilian Ryd