Mats Theselius universum

I katalogen till utställningen Mats Theselius universum på Museum Vandalorum berättar Mats Theselius själv om tolv av sina mest välkända designprojekt - hur de har växt fram och vad han har inspirerats av - allt från riddarrustningar och tryckmaskiner till trumset och Lewerentz kyrka i Klipp [...]
Visa längre beskrivning

I katalogen till utställningen Mats Theselius universum på Museum Vandalorum berättar Mats Theselius själv om tolv av sina mest välkända designprojekt - hur de har växt fram och vad han har inspirerats av - allt från riddarrustningar och tryckmaskiner till trumset och Lewerentz kyrka i Klippan.

"Jag slutade röka när jag skulle bli pappa. Det var ett bra beslut men jag led förfärligt och hade svårt att koncentrera mig. Hur det nu var köpte jag på mig några gamla årgångar av tidskriften National Geographic Magazine och började bläddra runt i dem. Jag hade kollat i några nummer tidigare men inte fattat poängen. Nu blev jag helt såld på upplägget med flera korta artiklar i de mest skilda ämnen/världsdelar som passade mitt oroliga inre ganska bra. Jag liksom flackade omkring i National Geographic-sällskapets lilla värld 1961-64.

Jag minns besöket hos familjen Kennedy i Vita huset. Bekantskapen med bergsklättraren Hillary, månfarare Glenn och Jacques Cousteaus färggranna undervattensvärld.

Det var väl ett slags substitut, tröstblängandet på alla bilder, för läste gjorde jag aldrig. Men bläddrandet hade mycket att erbjuda. För en amatörantropolog som jag fanns det massor av intresse, även sådant som oavsiktligt kommit med på bilderna. Med reklam och allt är tidningarna också häftiga tidsdokument. Samlandet av tidskrifterna började långsamt ta fart. Efter kanske ett år, ungefär samtidigt som jag övervunnit det mesta av tobaksabstinensen,

köpte jag alla nummer jag kunde komma över, alltså även sådana jag redan hade. Så, för att

få stopp på alltsammans - och samtidigt som en slags hyllning till tidskriften - bestämde

jag mig för att göra ett skåp för exakt så många årgångar jag samlat på mig; de var 37.

Som en slags sarkofag och begravning men också förvånande nog som ett seriöst projekt.

Insikten att detta till synes planlösa samlande i slutändan landade i möbelskapande

legitimerade min ekorrinstinkt som arbetsmetod. Tyvärr måste jag medge att resultatet

varit minst sagt varierande."